vänta sig stort i den vägen af ämbetsmän och skollärare; kunde han realisera sin plan och slippa ett förödmjukande återtåg, så skulle han visst ej sky någon möda.
Han gick derför med fördubblad ifver omkring och pratade fosforsurt i de svarta kontoren, och han var mycket omtyckt; men när det kom till hufvudpunkten, till sjelfva aktieteckningen, stötte han mot ett obevekligt hinder, en fast stötesten, och det var professorn.
Så länge professor Løvdahl höll sig tillbaka, stannade det vid bara prat. Han var dock den ende, som förstod saken. Lärd var han, rik var han, och om han ej ville vara med, så måste det ändå vara någonting sjukt med affären, huru lysande den än tog sig ut.
»Låt först professor Løvdahl teckna sig, så är jag med och många med mig,» sade Jörgen Kruse.
Michal Mordtmanns skarpsinnighet arbetade ej länge med detta hinder. Han knäpte igen sin långa engelska visitrock och gick för att besöka fru Wenche.
»Ändtligen!» ropade hon, då han kom.
»Ursäkta, min fru! Jag borde visst förr ha gjort min visit för att tacka —»
»Nej, tack, högstärade mr Mordtmann! Den tonen ska’ vi inte ha mera af. Ni har en gång för alla förspilt er rätt att vara engelsk emot mig. Var så god och sätt er ned som gammal målsträfvare och ärlig radikal. Kan ni försona de andra vredgade gudarne med er afskyvärda soda, så gerna för mig. Men här är ni min man
