Sida:Gustaf II Adolf.djvu/243

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
235
ERÖFRINGEN AF GREIFFENHAGEN OCH GARTZ.

Wildenstein med musketerare, sedan Teuffel sjelf med pikenerarne. Efter ett skarpt motstånd trängde gula regementet in genom murbrottet, men mötte derinnanför en ny för tillfället uppkastad vall, och ett nytt derifrån kommande kulregn. Men äfven detta hinder besegrades; svenskarna trängde fram, de kejserliga tillbaka, ämnande slutligen öfver bryggan draga sig undan till Gartz. Men vid broskansen mötte dem Alexander Lesslie med andra regementer, och afskar samt tillfångatog deras eftertropp. Det led nu till skymningen. Lesslie och Wildenstein möttes i staden och kommo under mörkret i ett häftigt handgemäng, hvari Wildenstein sårades och flere föllo, innan jemmerropet af en skjuten svensk röjde misstaget. Emedlertid var staden eröfrad. Den tagna kejserliga trossen lemnades till soldaternas plundring; fångarna skänktes åt Teuffel. Ibland dessa befann sig Capua sjelf, illa sårad. Han hade förut flere gånger hotande utlofvat att med det första komma till Stettin, bestiga dess murar, och toppa hufvudet af de dervarande svenska generalerna. Nu kom han verkligen till Stettin, men fången och sårad, och för att sjelf efter några dagar inom dess murar aflida.

Annandag jul vände sig Gustaf Adolf mot Gartz, der Schaumburg med hufvudstyrkan hade sitt läger. Marwitz skans, som var i godt stånd och försvarade Oderbryggan, blef af de kejserliga utan försvar öfvergifven, och ännu samma afton tågade en del af svenska tropparna öfver till vestra stranden. Om qvällen, då Gustaf Adolf satt vid bordet, berättades, att ett ovanligt starkt sken syntes på himmelen. Man gick ut och såg Gartz stå i full låga. Efter hållen rådplägning, hade nemligen Schaumburg dragit sig tillbaka och antändt staden samt lägret. Återtåget liknade en fullkomlig flykt. Gustaf Adolf afsände en hop rytteri, som på vägen till Küstrin förföljde de kejserliga. Regementerna Götz, Alt-Saxen och Jung-Wallenstein ledo ganska mycket. När de kommo in på den långa och smala damvägen vid Küstrin, blefvo de till ett stort antal nedhuggna af svenskarna, och måhända hade ingen kommit undan, derest icke brandenburgska befälhafvaren