sidan i densamma utfaller. Oberäknadt fästningsverken var således staden på nära trenne sidor försvarad af den bugtande Elben, hvilken, jemte Hawel, lemnade ymnig tillförsel. Från Werben kunde svenska magten dessutom beskydda de tre vänskapliga länderna, Mecklenburg, Pommern och Brandenburg. Den fiende åter, som skulle angripa, måste förut vandra igenom de alldeles utplundrade Thüringer- och Magdeburger-länderna.
Ortenhurg och Baudis skickades för att eröfra denna stad. Flodens vatten var, i anseende till den starka värmen, betydligen förminskadt, och de båda öfverstarna med deras ryttare satte hurtigt öfver strömmen, angrepo staden och bemägtigade sig densamma, oaktadt besättningens lifliga men korta motstånd. För att svalkas efter stridens och dagens hetta kastade sig båda herrarna badande i floden, och satte sig derefter glada och förnöjda till dryckesbordet. Följden blef en stark förkylningsfeber, som lade Ortenburg i grafven och Baudis för ett par veckor på sjuksängen.
För att äfven här hafva ryggen skyddad, sände Gustaf Adolf Johan Banér att fördrifva de kejserlige från Hawelberg. Det skedde förnämligast genom blåa regementet som med gamla öfverste Winckel i spetsen vadade öfver Hawelfloden med vattnet ända upp under armarna, och angrep samt fördref den på motsatta stranden stående fienden. Nu hade svenskarna bemägtigat sig hela östra sidan af Elben utefter en sträcka af flera mil.
Platsen för sjelfva hufvudlägret valdes mellan Werben och Elbestranden. En hög och stark dam var redan förut derstädes uppkastad, för att hejda flodens öfversvämningar. Inom denna dam förlades lägret på samma sätt, som 1627 vid Mewe. Dammens styrka ökades både till höjd och tjocklek, och flere bollverk och fältskansar lades till sidorna. Hvarje regemente fick sin anvista plats att både befästa och försvara, och derföre skedde också det första med så mycket mera noggrannhet. Äfven staden blef innesluten inom de nya verken, från hvilka 150 kanoner hotade den angripande fienden med eld och
