434
NITTIONDEATTONDE KAPITLET.
OM MARIA ELEONORA.
Den varma kärlek och djupa vördnad, som Maria Eleonora hyste för Gustaf Adolf, hade, så länge han lefde, tillbakahållit alla mer i ögonen fallande utbrott af hennes besynnerliga lynne. Hon hvarken ville eller vågade lemna fritt lopp deråt, och i allmänhet upptogs hela hennes själ, hennes varelse, blott af en enda känsla, kärleken till hennes gemål. Han var hennes make, hennes vän, hennes ledare, hennes allt i alla. Han föll, och lemnade henne ensam, vacklande och svag, utan förmåga att stöda sig sjelf, utan förstånd att låta stöda sig af andra. Den gränslösa sorgen ökade ännu mera hennes besynnerligheter, och påskyndade deras utbrott. Så föranleddes de bedröfliga öden, som träffade den store Gustaf Adolfs efterlefvande maka.
Hennes egna infall angående konungens begrafning äro redan förut anförda. Knappt var jordfästningen förbi, förr än villorna förnyades. Redan andra dagen kände enkedrottningen en oemotståndlig längtan att gå ned i grafkoret, och såsom förut öppna kistan och hugna sig af den döda konungens betraktande, och hon begärde i sådan afsigt nyckeln. Men ståthållaren ansåg sig böra anmäla saken i rådet, hvilket, efter att hafva inhemtat biskoparnas mening, gaf ett nekande svar, så väl för sakens egen beskaffenhet, som för det uppseende den skulle väcka hos rikets nu församlade ständer; serdeles hos allmänheten och bönderna, hvilka, ovana vid sådana uppträden, skulle betrakta dem som ett ogudaktigt störande af de dödas ro, eller som ett lika ogudaktigt afguderi med de dödas ben. Drottningen blef öfver detta afslag ganska förbittrad, och då rådet fortfor uti sitt beslut, helsade hon tillbaka, att också hon ämnade fortfara i sitt, och således tvertemot deras vilja besöka grafven. Men då regeringen
