138
ty hon anade hvad det var, som förestafvade hans bön. Och därmed log hon bittert icke åt sig själf eller honom utan åt den svaghet, som alltid fängslar människorna och ofta gör de goda tankarnes frukter till dåliga handlingar; som förvandlar stort till smått.
Snabbt återvände de till grottan, där de hälsades af barnen. Elisabeth omfamnade dem lidelsefullt, hon kände, att hon sent skulle glömma den stund, då en ful tanke hållit på att beröfva dem en mor och henne, hvad hon älskade mest. Lind lade sig genast framstupa på marken och låg med pannan mot stengolfvet, han ville icke se, ty han stod inför sin största frestelse i lifvet och han erkände ärligt sin oförmåga att ensam kämpa mot den. När hon omfamnat barnen, tog Elisabeth plats bredvid honom och höll hans händer i sina, hon behöfde ej gå längre än till sig själf, för att finna hvilka följder en fara sådan som denna kunde medföra. Barnen höllo sig tysta och undrande i grottans bakgrund, de frågade ej hvarför föräldrarne uppförde sig så besynnerligt, de hade lärt sig att tiga och vänta.
Och där ute dref skeppet dåsigt fram öfver hafvet. Med bogen mot nordväst och alla segel tillsatta sträfvade det vidare på sin stiglösa bana. Inom dess relingar sofvo och rökte män, men utkik hade de ej, ty sjökortet angaf inga grund i denna del af oceanen.
Hårdt tryckande Linds händer i sina satt Elisabeth med ryggen mot grottans öppning, mannens fruktan för sig själf kom äfven henne att misstro sin egen styrka.
— Nu är jag viss på mig, tänkte hon — men skall jag också vara det, om människor stiga i land och jag får höra mitt modersmål talas. Ja, jag är säker på mig, sade hon tyst och log mot barnen — ingenting skall förmå mig att utlämna er.
En åskskräll skakade rymden, en blixt klöf himlahvalfvet och ur ett moln, som snabbt men omärkligt glidit upp på firmamentet störtade ett skyfall ned. Regn och blåst förmörkade synkretsen, åskknallar dundrade, blixtar hväste och ett mörkt töcken begrof allt. Den bländhvita dagen var på en sekund förvandlad till natt, tystnaden förbyttes till larmande oväsen och öfver allt annat hven tornadons hesa afgrundshväsningar.
Ett par minuter efteråt sken solen som förut, regndropparne glittrade på grässtrån och blad och en liten bäck
