Sida:Håkan Smulgråt-1739.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

22


Birger.

Ja, ja, min Bror, det kan så wara. Men tror I wäl, at Edra principier äro sådane, at de kunna formera någon beskiedlig Karl?

H. Smulgråt.

Nej hör, hwad det war för en underlig fråga? eller hwad hållen I mig före? Nu begynnen I åter, min Bror, på det gamla sättet igen, och jag wet ej, huru det kommer sig, at jag altid måste ha trätor, i synnerhet med dem, som äro närmast i släckten, och borde wara mina bästa Wänner. Så war det med min afledne Hustru: så är det ock med Er, som är min Bror, och jag tror, at min Dotter har ärfft hatet emot mig utaf sin Mor. Den endaste i werlden, som jag kan wara försäkrad om, at wara min upricktige wän, är denne ährlige Truls. Ty jag wet, at han menar mig af hiertat wäl, som wäl kan höras på hans beskedeliga tahl.

Birger.

Det är mig rätt okiårt, min Bror, at jag ej är räknad ibland dem, som I hållen för Edra wänner, men det kommer däraf, at jag ibland tager mig den friheten at förehålla Er, Eder obeskedeliga lefnad och wäsende som hwarcken kan stå mig eller någon förnufftig menniskia an; utan hafwen I genom Er ohörda och ogudacktiga Girughet giordt Er til hwars mans åtlöje, som kiänner Er, eller har hört talas om Er.

Truls. til Birger.

Jag undrar Herre, hur I kunnen komma at säja sådane saker åt min ährliga Husbonde, som wäl är den raisonableste Man, som kan gå i et par skor.

H. Smulgråt.

Ja rätt, min ährlige Truls. Ingen kiänner mit sin-

ne