Hoppa till innehållet

Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— Ja, så till sägandes. Det är ju han, som rider’n. Stoet ska väl vara Blendas.

— Ett vackert par. Ungherrskapet tycks ha smak.

— Å ja vars. Jakob är inte så dum. Ellers är de ju ensamma om att rida på går’n. Om en undantar inspektorn. Och han är inte så mycket för’t.

— Jaså. — Nå, ungdomarna rida väl desto flitigare?

— Å ja vars, ibland så sätter de till. Ellers skalar de mest omkring i skogen. De håller till i Tanningestugan, om häradshövdingen vet — gamla jaktstugan.

— Så? Hm. — Vem har de i sällskap där?

— Jaaha, det vet jag inte. De är väl helst för sig, kan jag förstå — —

Häradshövdingens hippologiska intressen gåvo vika för rent mänskliga. Och han skulle oändligt gärna velat fortsätta sina forskningar. Men i ett olämpligt ögonblick kom nu Jakob med budskap om, att allt var färdigt för avresa. Lars skyndade hem efter livrérocken. Och häradshövdingen vandrade makligt uppför allén.

— Jag hör av Lars, att ni är en god ryttare. Lilla fröken Blenda rider ju också? — Det var synd, att jag inte fick hälsa på henne.

— Blenda är uppe hos hans nåd och säger godnatt.

— Halv nio! Det är väl aldrig fröken Blenda, som går så tidigt till sängs?

— Nej då, det är hans nåd. Vi ska upp till Tanningestugan i kväll.

— I kväll?

— Ja, patron Siedel ska komma och hämta mig där klockan fyra i morgon bitti. Han har en lya i Björkenässkogen, och så tror han, han ska få tag på rävmor själv. Det är då lögn, förstås. Men han är så envis.


31