Hoppa till innehållet

Sida:Heckscher Ekonomi och historia 1922.djvu/102

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
92
III. NATURAHUSHÅLLNING

bestod, icke i att avlösa eller komplettera naturahushållningen på inkomstsidan med en penninghushållning, utan tvärt om i att omåttligt förlänga naturahushållningens livstid också på utgiftssidan. Om man säger, att den ordning som skapades eller behölls hette indelningsverket, bör sammanhanget vara ganska klart även för icke historiker. Att vår förvaltningshistoria tog denna vändning, berodde otvivelaktigt till stor del på två sammanhörande, i viss mån redan antydda företeelser, nämligen dels naturahushållningens ovanligt långvariga herravälde även inom det svenska ekonomiska samhällslivet självt, dels också kronans svårighet att upplåna ”penningar”, d. v. s. allmän köpkraft eller likvida medel. Men ingendera förklaringen torde kunna anses uttömmande, ty det följande skall visa, både att den gamla ordningens ekonomiska förutsättningar till stor del upphört utan ändring i regimen, och att ansatserna till en ny ordning fått stranda på föreställningen om det gamla systemets berättigande. Verkningarna härav synas ha varit vittgående, ty man torde ha rätt att antaga, att åtskilliga av våra stora politiska motgångar haft en av sina rötter däri, särskilt sedan systemet på ett huvudområde skruvats fast under den idélöse Karl XI, på en tid då det för länge sedan innebar en övervunnen ståndpunkt i övriga ledande stater.

Emellertid är det ett stort misstag, såsom särskilt klart belyses i d:r Almquists bok, om man tror att indelningsverket härstammade från Karl XI. Dess princip är i själva verket ingen annan än naturahushållningens. Att ”indela” kronans inkomster betydde nämligen att befria från skattskyldighet i det ena eller