Ludvig XIV samt i båda länderna av principiella skäl.[1] I Frankrike framlade den berömde fortifikationsgeneralen marskalk Vauban, som också var en djärv och outtröttlig ekonomisk reformator, förslag om en huvudskatt (capitation) 1694 och om en allmän inkomstskatt, ett ”kungstionde” (dixme royale) 1707; båda kommo visserligen slutligen till stånd men ytterligt sent i förhållande till behovet och i alldeles förvanskad form.
Det rika Frankrikes sätt att skaffa ökade inkomstkällor åt staten visar bättre än något annat svagheten i själva den finansiella organisationen. Att statsinkomster ur sådana källor som det nu skall bli tal om kunde utgöra huvudstöd för den franska budgeten kan endast förklaras genom utbredd nationell välmåga, men samtidigt voro de i mindre vanlig grad ägnade att ödelägga den. Denna sida av finansieringen, vad som oftast gick under namnen la fiscalité eller mer preciserat les affaires extraordinaires, förtjänar en relativt fyllig redogörelse, för att ge en föreställning om hur det gick till i Europas ojämförligt rikaste land och mäktigaste stat. Tills vidare gäller det då icke skuldsättning utan inkomstkällor som hade en även till formen normal karaktär.
Den viktigaste posten var ämbetsförsäljningarna, vilkas omfång man ej kunde tro på, om ej vittnesbörden vore oräkneliga. Under perioden 1689—1714 uppgivas de av Vuitry ha inbragt omkring 500 mill. livres (i runt tal 750 mill. francs efter silvervärde) och sträckte
- ↑ Jämför i fråga om Sverige J. E. Almquist i Karolinska förbundets årsbok 1917, sid. 95 ff. Det är betecknande, att ingen bevillning begärdes av 1697 års ständer, trots att krigsskatten var förbrukad och disponibla medel saknades redan under riksdagens lopp.
