Sida:Heckscher Ekonomi och historia 1922.djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
121
KREDITENS BESKAFFENHET: FRANKRIKE

Colbert hade på sin tid arbetat ihjäl sig för att bringa och bevara reda i de franska finanserna, visserligen efter tidens sed på grundval av en ganska vittgående statsbankrutt, och han tröttnade aldrig att med den principtrognes oförskräckthet läsa lagen för sin kunglige herre med anledning av dennes slöseri och finansiella planlöshet. Åren 1669—70 såg hans arbete verkligen ut att lyckas; men ”sen dock bar på nytt herunter”, och efter Colberts död försvann varje tanke utöver den att skaffa medel för dagen.

Franska kronans ständigt återkommande resurs var en särskild kategori av män, ofta dess egna uppbördsmän, som samtidigt brukade fungera såsom skatteförpaktare, ämbetssäljare, arméleverantörer och över huvud taget förmedlare av alla statens transaktioner; de fingo sitt namn efter sin ställning som parter i skattearrendet: les traitants, les partisans, mer preciserat les fermiers (généraux). Statskassan kunde aldrig tänka på att vänta tills de ordinarie statsinkomsterna — ens om däri inräknas t. ex. ämbetsförsäljningarna — inflöto och kunde ej heller som i England få den öppna kapitalmarknaden att övertaga detta ”väntande”, utan allt måste förskotteras av les partisans. De blevo därför storfinansiärer i en skala, vartill vår tid faktiskt icke har något motstycke, om man nämligen mäter deras ekonomiska resurser i förhållande till samhällets totala. För närvarande finns det ingen enskild finansman eller ens finansgrupp, som kan åtaga sig att förskottera alla statsutgifter för världens mäktigaste stat, utan om detta numera över huvud måste ske, förutsätter det direkt medverkan från folkets alla lager, såsom fallet var under det senaste världskriget. I Frankrike omkring