Franska staten skulle ej ha saknat möjligheter att draga till sig de små spararna, om den blott iakttagit minimum av ekonomisk heder, ty rentierer i ordets bokstavliga mening har Frankrike haft mycket länge, i varje fall sedan första hälften av 1600-talet. Det gjordes också i och för sig lyckade försök med s. k. rentes sur l’Hôtel de Ville à Paris, där huvudstadens kommunalförvaltning fick göra tjänst som ett slags garant (eller åtminstone kontrollant) för lånen; men snart uteblevo statens räntebetalningar, den utlovade räntan sänktes, och man återgick till de gamla beprövade ohederliga metoderna. Ungefär samma öde hade en av staten upprättad lånekassa, Caisse d’emprunts. Statsskuldförbindelser av otaliga slag voro utelöpande, till ett belopp, som ingen säkert kände — minst 2 à 3 milliarder livres räknades skulden utgöra 1715 — och alla djupt deprecierade. Ofta måste man givetvis sälja eller pantsätta kronodomäner för att på så sätt förvärva andras köpkraft.
Under dessa förhållanden var den beryktade skotten John Laws plan 1716—17 ett fynd för franska regeringen. Den innebar på de flesta punkter en noggrann motsvarighet till det engelska Söderhavskompaniet, i det att ett jättebolag med motsvarande stora privilegier, Mississippikompaniet, upprättades på grundval av övertagna utelöpande statsskuldförbindelser. Men det förelåg en skillnad från den engelska lösningen, nämligen att Laws företag i motsats till sin engelska parallel fick sedelutgivningsrätt, och denna skillnad visade sig äga en högst vittgående betydelse.
Detta leder över till den sista av de stora finansieringsformer som här skola behandlas: den direkta pen-
