kens förbättring samt direkt genom det internationella läget på järnhanteringens område.
Vad detta betydde i fråga om England i första hälften av 1700-talet framgår av samma engelska importstatistik som nyss citerats. Frånsett Karl XII:s sista år härstammade fram till 1735 endast rent undantagsvis mindre än tre fjärdedelar av den engelska järnimporten från Sverige; och när Ryssland på 1740- och 50-talen började få en viss betydelse som leverantör, innebar detta endast en relativ, alls ingen absolut, nedgång i importen från Sverige. Denna höll sig under hela perioden 1728—1755 normalt mellan 17 000 och 20 000 ton och steg ibland ännu högre, så att det förefaller som om England enbart från Sverige skulle ha fått lika mycket stångjärn som det producerade självt — onekligen en betecknande situation.
Ofta uttryckes ett dylikt läge så, att Sverige hade monopol på järnexporten till England, och direkt oriktig är en sådan formulering icke. Men för att icke missförstå den måste man hålla i minnet, att det i verkligheten icke är ett ”land” som exporterar (och importerar) utan individer i landet; och de ha i och för sig intet monopol utan konkurrera med varandra, lika fullt om säljarna sinsemellan äro landsmän som om de äro från olika länder. Vad som sker, om en vara kommer enbart eller främst från ett enda land, utan att några särskilda åtgärder eljest vidtagas, är då endast, att produktionen i detta land tillväxer på grund av de gynnsamma avsättningsförhållandena, ända till den punkt, där en ytterligare ökning i exportproduktionen skulle medföra förlust. Resultatet blir alltså en stark utsvällning av den ifrågavarande nä-
10. — Heckscher, Ekonomi och historia.
