såg man i höjda kol- och tackjärnspriser, d. v. s. just i tillvaron av den konkurrens som redan fanns, och sökte därför bekämpa den genom åtgärder, som skulle sänka råvarupriserna — d. v. s. genom åtstramning av monopolet. Uppfattningen kommer ovanligt tydligt fram i ett redan citerat otryckt brev från de fyra av frågan berörda ämbetsverken (21 apr. 1725) och ett därpå grundat kungl. brev (25 maj s. å.), där det bl. a. talas om ”dyrheten på tackjärnet, varefter stångjärnspriset proportioneras”, med konsekvensen: inskränkning i tackjärnshandeln till förmån för de mellansvenska bruken.[1] Politikens verkan blev därför visserligen en tryckning av kol- och tack järnspriser, men alls ingen därav följande nedgång i stångjärnspriset; ty detta hölls uppe genom den starka utländska efterfrågan, när den ej fick draga med sig en ökning i den svenska stångjärnsproduktionen. Slutresultatet av det hela var alltså en monopolvinst på stångjärnstillverkningen eller brukshanteringen. Om i stället konkurrensen hade släppts lös, skulle däremot råvarupriserna ha gått upp eller hållits uppe, men stångjärnsproduktionen likväl ha svällt ut i proportion till den utländska efterfrågan; däremot skulle ingen övernormal vinst på bruksdriften i och för sig då ha blivit följden.
Den mer genomförda monopolpolitiken går som sagt tillbakanästan till Frihetstidens början. Den nyssnämnda inskränkningen i tackjärnshandeln är ett exempel därpå; men betydligt viktigare i sina kon-
- ↑ Enligt ett brev från Jonas Alström(er), som dr Boëthius återgivit, skulle de värmländska brukspatronerna redan vintern förut ha ingått vad vi nu kalla en kartell för att med samma syfte nedbringa årsproduktionen till hälften.
