holms skärgård, omkr. 1 000 km. därifrån, förefalla i sin egenskap av järnverk så ändamålslösa och ekonomiskt omöjliga som gärna kunde upptänkas. Men trots detta lyckades de hålla sin järntillverkning uppe på lönande nivå hela 1700-talet igenom, ja, de hade under seklets sista tredjedel samma lysande konjunktur som Sveriges övriga brukshantering. Visserligen måste bruket upphöra med själva masugnsdriften vid Graninge och flytta den ned till Ångermanälven samt grunda den på Norbergsmalm, och småningom kom dessutom köptackjärnet att täcka två tredjedelar av behovet; men det förblev dock ett under eller en abnormitet — vilkendera beteckningen man föredrar — att ett verk med detta läge (1770) kunde räkna med 38 % vinst på stångjärnstillverkningen och 75 % vinst på plåttillverkningen samt likväl finna verkligheten överträffa kalkylerna.
Detta exempel visar emellertid ännu något mer än verkan av ett monopol som sådant. Det visar också verkan av monopolets form, nämligen av dess överensstämmelse med vad vi i nutiden kalla en kartell, i motsats till en trust. Det typiska för kartellen är nämligen, att den ej blott skapar ett monopol utan därjämte använder monopolet till att hålla även sämre utrustade företag vid liv. Detta var just typiskt för den gamla brukslagstiftningen och näringsregleringen i allmänhet. Den privilegierade de särskilda verken på bestämda kvantiteter, ej blott landets totala produktionskvantitet, och delade därmed upp monopolets fördelar efter bestämda normer på samtliga privilegierade verk, vilkas existens den därmed tryggade, så länge läget förblev sig likt. Hade man i stället gått
