Över historiska företeelser av sådan räckvidd och varaktighet som den 200-åriga regleringen av en bland ett lands huvudnäringar är det ganska ändamålslöst att sätta sig till doms; det skulle betyda att dikta om historiens grundvalar, och sådant är sekularsnillen och Chronschoughar förbehållet. Man måste därför inskränka sig till att fråga, utan anspråk på att svara, om den svenska järnhanteringen under det senaste århundradet skulle ha varit i stånd att bevara mer av sin världsbehärskande ställning, ifall denna på sin tid begagnats till obegränsad expansion utan tanke på monopolvinst. Att den sinnesförfattning, som därigenom hade skapats, skulle ha medfört en snabbare anpassning efter det nya läget, torde kunna tas för givet. Men å andra sidan är det möjligt, att följden då hade blivit en fruktlös och självförstörande strävan att konkurrera i fråga om massproduktion, medan det fasthållande vid kvalitetsproduktionen, som nu blivit vår järnhanterings räddning såsom näring — d. v. s. såsom nationalekonomiskt lönande verksamhet — å sin sida underlättades av den anda som brukslagstiftningen alstrat. Dessutom bör man otvivelaktigt uppföra på politikens kreditsida det allmänna välstånd som behärskade de svenska bruksgårdarna under 1700-talet, varförutan man har svårt att tänka sig den andliga kultur, som nu är oupplösligt förenad med våra bruks historia. Hur man än må värdesätta dessa motsatta faktorer, är det slutligen obestridligt, att den svenska brukslagstiftningen betecknar en med ganska ovanlig konsekvens genom århundraden fullföljd ekonomisk politik, som har få jämbördiga motsvarigheter i andra länders historia.
