Sida:Heckscher Ekonomi och historia 1922.djvu/181

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
171
FRAKTVINSTEN AVGÖRANDE UNDER FRIHETSTIDEN

Hökerstedt, fällde år 1727 på riddarhuset det betecknande yttrandet, som även har sin motsvarighet i tidigare yttranden av samme man: ”Uti handelen kan riket ej profitera en tunna gull (= 100 000 daler silvermynt) om året, men frakterne äro de endaste, som riket kan profitera av.”

I fråga om hel- och halvfriheten hade man all anledning att uppta frågan på nytt, ty liksom vanligen skedde under tider av ovanliga svårigheter hade differentieringen mellan in- och utländska fartyg varit satt ur funktion under senare hälften av Karl XII:s regering. Detsamma fortfor under Frihetstidens första tre år, dock samtidigt med att indelningen i fri och ofri tull på papperet kvarstod i 1719 års tulltaxa. I november 1721 tog emellertid Kommerskollegium upp frågan och infordrade yttranden från borgerskapet i stapelstäderna; bland Stockholms handlande borgerskap visade sig dock så djupgående meningsskiljaktigheter, att det till sist fick avge två delvis motsatta yttranden. Efter behandling inom Kommerskollegium och ytterligare beredning utfärdades det nya kungl. brev som sedan för en ganska lång tid framåt skulle bli bestämmande för hel- och halvfriheten i dess mycket betecknande frihetstidsmässiga form. Icke blott detta resultat utan också de synpunkter som framträdde under den förberedande behandlingen erbjuda ganska stort intresse.

Full enighet rådde om att behålla 1645 års princip, d. v. s. att låta hel- och halvfriheten komma uteslutande sjöfarten till godo. Däremot vände man sig, såsom redan antytts, så gott som enhälligt mot en annan huvudpunkt i 1600-talets system, nämligen de väpnade