Sida:Heckscher Ekonomi och historia 1922.djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
176
VI. PRODUKTPLAKATET

med hälften sedan början av 1600-talet; de siffror som ge det svagaste uttrycket för nedgången äro 40 000 ton år 1612 och 17 350 ton år 1740. Först lösningen av problemet med stenkolens användning för malmsmältningen, verkställd av Abraham Darby d. y. omkring år 1735 men bekantgjord först 1747, gav England dess exceptionella förutsättningar att bliva ett järnindustriens land. Mycket betecknande skrev exempelvis dåvarande auskultanten i Kommerskollegium (slutligen kollegiets president) Edvard Carlson (adlad Carleson) år 1727 till kollegiet i ett brev från London om Englands näringsliv över huvud: ”Hvad järnverken här i England vidkommer, så är här ansenligen många minor [sic] och järn berg, men kunna för brist av skog och kol [= träkol] ej opptagas, eller någonsin bringas i det stånd att de skulle kunna göra vår järnhandel någon sensible skada. En man här har nyligen lagt in ett projet huru man skulle kunna vid bergverken och järns sjudande betjäna sig av stenkol, och har därpå fått ett särskildt konungens privilegium; men man är redan försäkrad att det har ingen framgång och att det är mera omkostnad därvid än det någonsin kan löna mödan.”

Före Darbys stora uppfinning var uppenbarligen England hänvisat till import av utländskt tackjärn och stångjärn för sin produktion av alla slags järnmanufaktur. Det är visserligen icke möjligt att med bestämdhet yttra sig om förhållandet mellan landets egen produktion och importen, men sannolikt understeg importen icke den inom landet producerade kvantiteten. I början av 1700-talet intog Sverige som producent av Englands järnbehov utan all jämförelse den