det under 1600-talet innehaft beträffande tjäruproduktionen; och de under 1600-talet existerande svenska tjäruhandelskompaniernas åtminstone efter engelsk mening oförsvarliga prisstegringar hade förmått engelska regeringen att år 1703 gripa sig an med en energisk politik för uppmuntran av tjäruproduktion i de amerikanska kolonierna. Härpå hade följt ett stort uppsving för den koloniala produktionen, som i förening med kriget i Östersjön hade gjort slut på Sveriges dominerande ställning med avseende på tjäruproduktionen, ända därhän att importen från Sverige, som år 1701 utgjorde 861⁄2 % av Englands hela tjäruimport, nästan alldeles försvann, samtidigt med att den koloniala tjärans andel steg från 1,09 % år 1704 till 89 % år 1718, d. v. s. blev så gott som allenahärskande.
Järnet hörde i ännu högre grad än tjäran till de viktigaste skeppsförnödenheterna och utgjorde följaktligen en vara, som man framför andra önskade producera inom egna landamären. Och nu ville det sig så, att de nordamerikanska kolonierna, efter några svaga försök under 1600-talet, alla nästan samtidigt — Massachusetts, Maryland, Delaware, Pennsylvanien, Virginien, Nord-Carolina o. s. v. — just åren mellan 1715 och 1725 grepo sig an med att anlägga både masugnar och stångjärnshammare. England hade dittills icke gjort det minsta för att uppmuntra denna utveckling — koloniernas järn betalade samma tull som utlandets — och närmast av det skäl att det koloniala järnet på många håll ansågs icke kunna ersätta det svenska, utan skulle bli en konkurrent till hemlandets egen redan därförutan tynande produktion. Men starka
