om dess produktionsmöjligheter; men särskilt fruktade man det ryska liksom det koloniala järnets inträngande i England, där det förra hittills varit ogynnsammare behandlat i tullen än det svenska. En betänklig sak ansågs också vara, att Sverige numera blivit beroende av Ryssland för sitt spannmålsbehov, och farorna härav undanröjdes ej genom den betingade rätten till tullfri export från Livland av spannmål för 50 000 rubel årligen (Nystadska fredstraktaten § 6). Med den dominerande ställning Viborg på sin tid intagit som den ena av Finlands två egentliga stapelstäder, fruktades det mycket, att denna nu till Ryssland avträdda stad skulle draga Finlands handel över till ryska sidan; och för att ”hålla balansen” erhöll Fredrikshamn (Vekelax) år 1723 nya, stora privilegier. Man var i Sverige fullt på det klara med att Östersjöns ostkust numera bildade ett ”särskilt och ifrån Sveriges interesse avskilt système av commerce”, som i synnerhet inskränkte Stockholms handelsområde, och följde med spänning tsar Peters olika ekonomiska reformer, vilkas verkningar man alldeles säkert överskattade — det av Hjärne citerade ryska talesättet, ”skräcken har stora ögon”, gäller ingenstädes mer än på det ekonomiska området. Det nya tillståndet framkallade emellertid i Sverige ej uteslutande oro eller ovilja, ty det ansågs, att Ryssland hade både mer vilja och mer makt än Sverige förut haft att tränga holländarna ur Östersjöhandeln.
4
Inhemskt sjöfartsmonopol Egendomligt nog finner man före Frihetstiden knappast några ansatser att förvandla de svenska fartygens
