år nere i eller under tre fjärdedelar därav. Uddevalla var aldrig tillnärmelsevis uppe vid de föreskrivna 20 000 tunnorna och stod två år under hälften därav. För de tre övriga städerna var läget ännu mycket sämre; och i stället för den påbjudna totalsumman 100 000 tunnor var den faktiska importen för de fem västkuststäderna ett år (1770) nere vid 60 000 tunnor och blott ett enda år över 75 000 tunnor. I stället för att förbättras hade läget därför rent av försämrats mot förut, och av tillförsel från andra städer var säkerligen ej mycket att vänta. Sannolikt är detta ovanligt skarpt belysta fall ganska betecknande för försöken att genom särskilda motverkande åtgärder upphäva de grundläggande och allmänt godtagna näringsförfattningarnas naturliga verkningar.
Någon suspension av produktplakatet sattes ej veterligen ens i fråga, trots det fakultativa beslutet därom, och trots striden om produktplakatet i litteraturen 1765—66 upplevde förordningen Frihetstidens slut utan att någonsin ha varit upphävd i fråga om salt. Men att den haft sin del i knappheten och prisstegringen på salt under nästan hela sin tillvaro var, som man finner, en mycket allmän uppfattning på den tiden, och om dess riktighet kan knappast något tvivel råda.
Läget var i någon mån ett annat i fråga om den andra stora importvaran, spannmål. Å ena sidan togs den i allt väsentligt från Östersjöländerna och hade därför ej samma betydelse från produktplakatets synpunkt som saltet; å andra sidan var brist därpå en mycket allvarligare sak och tedde sig än mer så på grund av den ”försörjningspolitiska” (anti-protektio-
