politiken och dess frukter som helhet, utan att gå mycket in särskilt på Alingsåsverket eller Alströmers övriga insatser; men domen över systemet är åtminstone tydlig nog, något som för övrigt var fallet redan i Tengbergs året förut (1867) utgivna häfte Om Frihetstiden, några anmärkningar. Den avgörande omvärderingen av Alströmers verk kom emellertid först åtskilligt senare, nämligen 1884 genom G. H. Stråles högst fängslande undersökning ”Alingsås manufakturverk, ett bidrag till den svenska industriens historia under Frihetstiden”, som utan överdrift kan kallas det bästa hittills framkomna bidraget till den svenska industriens ganska obearbetade historia.
För att visa, i vad mån Alströmers anspråk på att vara den svenska industriens skapare ägde eller kanske snarare saknade berättigande, sammanför Stråle till en början i en inledning på 110 sidor allt som då var känt om vår industris historia under de två århundradena före Frihetstiden och reducerar därmed den nya insatsen till rätt begränsat omfång; på det industriella området och dess närmaste förutsättningar (tobaksodling m. m.) står knappast något av Alströmers verk enligt Stråles mening utan inhemska föregångare. Vid den följande framställningen av Alingsåsverkets egen historia, där vidsträckta arkivforskningar, främst i riksdagshandlingarna, uppenbarligen ligga till grund, komma också svagheterna alldeles att behärska bilden. Alströmers envisa kvarvaro i Stockholm, även mellan riksdagarna, anses som ett huvudskäl till verkets vanskötsel; mycket graverande samtida vittnesbörd om fabriksvarornas kvalitet framdragas; lagrens och de utestående fordringarnas oavbrutna tillväxt ställes emot
