uppehöll sig i Stockholm; den omfattar perioden mars 1757—februari 1758. Därefter inträder ett uppehåll till januari 1760, då brevväxlingen på nytt börjar från Alingsås eller dess omgivningar och Göteborg under Patrick Alströmers vistelse på olika orter och till sist vid riksdagen i Stockholm; den fortgår nu, ehuru med åtskilliga avbrott och luckor — icke alla brev äro bevarade — ända till den 16 maj 1761, föga mer än fjorton dagar före Jonas Alströmers död den 2 juni. Redan detta vederlägger, i förbigående sagt, uppgiften att Alströmer vid denna tid skulle varit ”barn på nytt”; fastän sjuk och ibland sängliggande, var han vid tillräckligt god vigör att sköta affärerna nästan till det sista. Egenhändiga brev förekomma över huvud sällan annat än när Alströmer är skild från sina biträden i både Alingsås och Stockholm, men egenhändiga postskripta förekomma ofta och däribland ett fyra sidor långt 20 dec. 1760 samt det sista så sent som 28 febr. 1761.
Frågan är nu, vad breven visa i avseende på Alingsåsverkets rätta beskaffenhet under de sista tio åren av Jonas Alströmers liv. Svaret blir obestridligen i huvudsak en bekräftelse på Stråles framställning. Emellertid blir man genom breven i tillfälle att se verksamheten inifrån och får därigenom fram vissa ganska intressanta nya drag, som åtminstone komplettera bilden och även i någon mån ändra helhetsintrycket.
Fullt lika mycket som i Stråles redogörelse framträder i breven det allmännas hjälp som den ständiga tillflykten i de kroniska penningbekymren; men därtill sällar sig under denna tid, då manufakturkontorets tillgångar ofta voro slut och tillverkningspremier ej
