Som M. Bloch anmärker, behöver emellertid hela denna fråga studeras också efter rättegångshandlingarna, om det skall vara möjligt att komma till bestämda resultat. Därtill saknas veterligen alla förarbeten, men intrycket från själva lagstiftningen är, att dess tillämpning måste ha erbjudit stora svårigheter.
I det följande skall nu lagstiftningen framställas i sina huvudlinjer, såsom redan sagts utan försök att ens redogöra för juridiskt mer invecklade frågor; bl. a. de i Frankrike alltid särskilt dominerande hemgiftsförhållandena förbigås alldeles. Trots detta blir det tillfälle att belysa också punkter, som förbigåtts i ovanstående principiella översikt.
Första försöket att reglera ändringarna i
förhållandet mellan enskilda till följd av assignathushållningen
gjordes redan långt innan pappersmyntet nått botten,
nämligen genom en lag 21 juni 1795 (Bloch n:r 612).
Huvudpunkten var här dock ej tanken på
rättsförhållandet mellan enskilda utan statens skattebehov
och, som bisyfte, önskan att minska
sedelcirkulationen. Med tanke på det förra bestämdes, att ännu
icke förfallna skatter skulle betalas i assignater med
ett höjt belopp, som skulle bestämmas efter sedlarnas
utelöpande kvantitet. Denna oreserverade anslutning
till vad man kallar kvantitetsteorien,[1] utgör lagens
intressantaste detalj; 2 milliarder skulle anses
motsvara utträngt mynt och ej tas i betraktande men varje
halv milliard därutöver föranleda en höjning av
skattebeloppet med en fjärdedel. För att locka till sedelin-
