kapital — att risken för mångdubbling av skuldbeloppet, om det ej återbetalades inom ett år, skulle göra gäldenärerna beredda att betala obegränsat hög ränta hellre än att brista i betalningen och därför i högsta grad skulle stegra kreditanspråken och räntefoten, så att ”penningmängden” skulle bli alldeles otillräcklig. Å andra sidan fanns möjlighet för domstolarna att bevilja uppskov (art. 18).
Man hade emellertid många andra svårigheter att lösa i frimaire-lagen. En av dem gällde den gamla frågan om skuldens ålder. Därvid bestämdes, att om en debitor lånat en summa i pappersmynt för att betala en äldre kreditor, så skulle tidpunkten för den yngre reversen gälla och kreditor enligt denna icke kunna åberopa den äldre kreditors rätt (art. 10) — denna senare hade åter ingen rätt bevarad, då hans fordran redan var likviderad. Däremot skulle nya innehavare få göra de avträdandes rätt gällande utan vidare bland annat vid enkel överlåtelse och transport av fordringar ävensom växelindossament (art. 11). Från all ”reduktion” undantogos två vitt skilda kategorier, nämligen å ena sidan ministeriella tjänstemäns innestående löner på grundval av gamla reglementen samt även tjänstfolkslöner stipulerade i annat än pappersmynt, å andra sidan skulder på grundval av sålda stärbhustillgångar (art. 14). Det senare motiverades högst karakteristiskt med att det här gällde något annat än penningar och att föremålens värde ej behövde följa den allmänna depreciationen samt därför lika gärna kunde sättas lika med nominalvärdet! I fråga om varufordringar tilläts dock värdering som alternativ, däremot under inga förhållanden tillämpning av de-
