lelse” säger åt varje affärsman är tydligen i praktiken följande. När han betalade det och det köpet eller den och den leveransen, hade penningvärdet ändrat sig så och så mycket sedan avtalet om transaktionen ingicks; alltså borde han ha betalat resp. erhållit så och så mycket mer eller mindre än det faktiskt erlagda och har därför nu, fyra, fem eller åtta år efteråt, att betala resp. mottaga det felande beloppet. Om den sålunda tilltalade är den part som drar nytta därav, håller han utan tvivel till godo med resonemanget; men motparten kan och bör med full rätt invända följande: Det är så dags att komma och säga detta nu. Den vinst företaget gjorde på affären har ej hållits och ej kunnat hållas i reserv i avvaktan på denna lagstiftning, ty kapital kan ej förekomma i gasform, det måste bestå i faktiska föremål. En del av vinsten har ”stannat” hos företaget, d. v. s. blivit nya byggnader, maskiner och andra inventarier; en annan del har gått till aktieägarna och hos dem antingen ”sparats”, d. v. s. gått samma väg som det förra genom att överlämnas till samma eller andra företag, eller också konsumerats och då tagit sig uttryck i färdiga varor; en tredje del hava stat och kommuner tagit samt överlämnat i lön åt sina tjänstemän eller förvandlat till skolhus eller andra offentliga anläggningar. Staten kan ej återbetala sin del till det ifrågavarande företaget i form av skolhus eller vägbyggnader, utan måste upptaga nya skatter eller lån för ändamålet. Aktieägarna kunna ej återställa vad de fått, ty det finns ej kvar; deras enda möjlighet är att av den nya inkomst de få efter lagens ikraftträdande spara tillräckligt för att tillskjuta vad lagen ålägger företaget att efter alla dessa år utbetala.
