företagen; de som blivit lidande skulle i det förra fallet få rätt till en fast ränta, i det senare fallet få rätt till den avkastning de ifrågavarande anläggningarna komme att medföra. Ett bolag med obligationslån, vilket därför gjort vinster genom penningvärdets fall, skulle då åläggas att utställa nya obligationer eller aktier åt de gamla obligationsinnehavarna för vad som berövats dem därigenom att deras räntebelopp i köpkraft blivit blott en bråkdel av vad det enligt låneavtalet borde ha varit. På samma sätt måste förfaras med de andra nya fordringsägare ett dylikt företag skulle få genom ”alltings återställelse”, medan bolaget å sin sida skulle erhålla motsvarande obligationer eller aktier i de företag, som genom ”återställelsen” tvärt om blivit dess gäldenärer. Enkelt kunde ingen kalla ett dylikt system; men utanför de ekonomiska möjligheternas område skulle det ingalunda ligga.
Men det är också blott en mindre del av verkligheten. Ty sedan tillkomma de inkomster som genom penningvärdets förändringar tillfallit aktieägare samt stat och kommuner och av dem icke använts till i vanlig mening produktiva anläggningar, sålunda icke till sådant som ger ekonomisk avkastning i vanlig mening. Inkomsterna behöva därför ej ha varit illa använda; ett skolhus kan ha varit i hög grad av behovet påkallat, men likväl är sällan någon tjänt med att få aktier däri. I detta fall finns därför ingen annan råd än att, såsom redan anmärkts, stat och kommuner påtaga sig skatter för att återbetala vad de direkt eller (vanligen) indirekt tagit ifrån de genom penningvärdets ändringar förfördelade, och att aktie-
