sats, som just bekräftar att det ekonomiska, anpassningen mellan mål och medel, aldrig kan vara eller ha varit det som ger utslaget inom människolivet. Det grundläggande kan ej sökas annat än i vad människorna anse sig behöva, eller — med ett större ord — i deras ideal.
När man söker förklara det ekonomiska momentets betydelse i historien, så har man alltså att stanna vid den uppgift som tillhör ett (andligt) maskineri, en samhällsorganisation, för realisering av mål som nåtts på helt andra vägar. Ekonomien har alltså obevekligen en tjänande uppgift, men inom denna gräns kanske den viktigaste bland alla.
Detta alltså om den ekonomiska historiens betydelse
för historikern. Dess betydelse för nationalekonomen
är ej lika gripbar men kanske i grund och botten lika
stor. Det är nämligen på den ekonomiska historiens väg
som nationalekonomen lättast kommer i kontakt med
de allmänt sociala sammanhangen, med
samhällsförhållandena som helhet, samt därigenom räddas från de
yrkessjukdomar som följa av hans vetenskaps starka
begränsning och abstrakta natur. Det är historiens
syntetiska prägel, i motsats till nationalekonomiens
analytiska, som här kommer till nytta. Särskilt har den
ekonomiska historien ovanligt goda förutsättningar att
ge nationalekonomerna ledtrådar i fråga om den mycket
viktiga sociala faktor som heter människors
uppfattning om de ekonomiska sammanhangen och den
ekonomiska politik samhällena på grund härav — ej böra
men — kunna väntas bedriva. Sedan tillkomma de två,
mycket skilda moment som redan behandlats i det före-
4. — Heckscher, Ekonomi och historia.
