Sida:Heckscher Ekonomi och historia 1922.djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
74
II. OM ORSAKERNA TILL EKONOMISKA OLIKHETER

Till sist måste emellertid tydligt sägas ifrån, att vad som här kallats duglighet, framsteg, överlägsenhet o. s. v. icke får fattas som några omdömen ur högre synpunkt utan blott gäller i rent ekonomisk mening, d. v. s. innebär graden av förmåga att tillgodose mänskliga behov, sådana de faktiskt framträda. Ett lands eller en affärsmans ekonomiska förmåga kan ha bestått i att förbilliga eller förbättra livsmedel eller textilvaror, att smuggla in förbjudet gods som är föremål för stark efterfrågan, att sälja glaspärlor eller brännvin till naturfolken, att handla med naturmänniskorna själva, d. v. s. driva slavhandel — det ena som det andra kan skapa ekonomisk blomstring åt sina utövare och det land de tillhöra. Det är också allom uppenbart, att exempelvis överträdelserna av kontinentalsystemets drakoniska spärrningsbestämmelser voro huvudanledningen till Göteborgs blomstring i början av förra århundradet och att slavhandeln gjorde mycket för sjömakternas ekonomiska utveckling under de föregående seklerna. I vad mån en varaktig blomstring kan byggas på så smutsiga grundvalar som den sistnämnda, är en fråga som varken historia eller nationalekonomi torde kunna besvara, men att en därpå inriktad ekonomisk duglighet åtminstone för en ganska lång tid bär samma frukter som all annan duglighet är — tyvärr — alldeles uppenbart.


3

Den föregående diskussionen har lämnat å sido en faktor: de mänskliga krafternas kvantitet, d. v. s. enklare uttryck befolkningens storlek; förutsättningen har