delar äro av beskaffenhet att medföra ett allmänt högre välstånd än i andra länder och detta ej blott för den ursprungliga befolkningen i landet utan också för invandrarna. I den mån så icke är förhållandet, i den mån landets ekonomiska överlägsenhet helt och hållet begränsas till personer i särskilt läge, gäller ej det nu senast berörda, då behöver ej ens den mest obegränsade rörlighet hos jordens befolkning någonsin leda till utjämning. Även i detta senare fall har det ”överlägsna” landet, såsom vi förut sett, både högre sammanlagd och högre genomsnittlig nationalinkomst än andra länder, nämligen tack vare tillvaron av ovanligt stora inkomster för ovanligt dugligt folk; det är blott vanligt folks inkomster som ej äro högre där än annorstädes. I så fall är tydligen ingenting för vanligt folk att vinna på inflyttning dit utan snarare tvärt om, i det att deras inflyttning skulle komma att sänka den genomsnittliga inkomsten för detta slags människor. En överlägsenhet av detta slag kan alltså bli bestående även vid full rörlighet hos befolkningen. Och härvid gäller det ej blott sådana stora inkomster som tillfalla de stora ekonomiska begåvningarna i ett samhälle; också om folket i dess helhet har en högre ekonomisk nivå än andra folk, behöver ingen tendens till utjämning uppstå, om nämligen denna nivå beror på särskild ekonomisk begåvning hos det ifrågavarande folket i allmänhet. Invandrare, utan denna begåvning, till ett sådant land kunna då ej påräkna att komma i samma läge och ha så till vida intet säkert att vinna på inflyttning. Det är alltså blott det slags ekonomiskt företräde, som beror på att befolkningen ej rent kvantitativt fördelat sig proportionellt mellan samhällena, som utjämnas genom omflyttning
