eller senare en motrörelse, som lyckades stävja stats- maktens förvittring och på nytt sammanföra de mer eller mindre självständiga länen till ett rike. Även det sätt, varpå detta skedde, var emellertid betecknande för naturahushållningens tid. Särskilt i Frankrike kunde det endast ske genom att de största feodalbesittningarna förvandlades till kungaättens egendom och sålunda satte regenten i stånd att såsom sin egen vasall utöva statsmaktens funktioner. Han utsåg då underordnade redskap till de olika områdenas skötsel och lyckades därmed begränsa risken av deras självrådighet, dock utan att någonsin vara säker emot att även de nya organen kunde komma att vända sig mot centralmakten. Att bryta sönder statsmakten är mycket lättare än att bygga upp den, och så överlevdes naturahushållningen i långliga tider av sina verkningar. I Frankrike bragtes utvecklingen i någon mån till ett slut mot Medeltidens utgång genom Ludvig XI; men även Richelieus och Mazarins strider mot högadeln buro spår av samma tendenser, och de utvärtes resterna av den gamla ordningen sopades ej definitivt bort förrän genom franska revolutionen. I Tyskland var det tvärt om rikets söndersplittring som avgick med segern, i det att kejsarmaktens svaghet skapade fristående territorier, som slutligen blevo fullt självständiga och t. o. m. i den franska texten till Westfaliska freden förklarades för suveräna. Men då hade redan inom de starkare bland dessa territorier samma tendenser hunnit verka som tidigare konsoliderat de andra monarkierna, och Napoleon befordrade utvecklingen genom att ”mediatisera” över ett hundratal av territorierna. Så uppstodo starka tyska
