mynt och övergingo ogenerat till fienden, om solden uteblev; sannolikt är det därför från denna tid som den för nutida förhållanden alldeles felaktiga satsen härstammar, att för krig fordras tre ting: pengar — pengar — pengar. Men jämte krigsväsendets förvandling tillkom den allmänna utvidgningen av statsmaktens funktioner, särskilt på kyrkans bekostnad, och även renässansens krav på en yttre ståt och kunglig glans, som omöjligt kunde tillgodoses genom kronans naturainkomster.
Fastlandets statsledare tillgrepo i detta läge framför allt upplåningen som penninginkomstkälla. Från 1500-talet härstamma några bland de ryktbaraste dynastierna av staternas långivare, framför allt huset Fugger; och på statskreditens grundval uppväxte under 1600-talet börsväsendet samt hela det värdepapperssystem, som i så hög grad tryckt sin prägel på nutidens ekonomiska organisation. (Denna egendomliga utvecklingsfas har skildrats med enastående friskhet och liv av den tyske ekonomiske historikern Richard Ehrenberg i hans bok Das Zeitalter der Fugger [1896].) Till detta moment sällade sig emellertid också strävandet att skapa nya skatteformer, som kunde medföra penninginkomster.
För oss svenskar är det emellertid av särskilt intresse att se, hur man i Sverige ställde sig till samma uppgift. Detta har delvis varit känt förut, genom Hans Forssells banbrytande arbeten liksom genom Hjärnes grundlinjer för Sveriges statsskick under reformationstiden, det senare en av sin författares rikaste men också mest svårtillgängliga skrifter. I inledningskapitlen till d:r Joh. Ax. Almquists stora och mycket värde-
