Sida:Hemligheterna på Stokesley 1870.djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
125

mor helsan, lär mig att blifva ett tacksamt och förnöjsamt barn, hjelp mig att vaka öfver mina ord och tankar, så att jag ej knotar!"

"Är detta ej för ringa, att bedja om?" frågade Elisabeth.

"Intet är för ringa att bedja om, mitt barn. Se denna mygga! Så liten hon är, har dock Gud skapat henne och gifvit henne lif och perlemor-glansen på hennes vingar: tror du, att du är för liten, att kunna bedja, eller att ditt fel är för litet, för att bedja om dess bättring?"

Elisabeth slog ned ögonen. Hon tyckte, att det just icke var något fel, men hon sade det ej.

"Bessie, hvari bestod Israeliternes största synd, när de voro i öknen?" Rodnaden på Bessies kind utvisade, att hon visste det.

"De frestade Gud, genom att knota," sade Christabel. "De pröfvade hans tålamod genom klagomål, när han på dem slösade sina omsorger och så många välsignelser, och de knotade derför, att icke allt var, som de önskade. Då nu Gud, kära Bessie, låtit dig känna en verklig sorg, vore det icke då, att pröfva hans tålamod, om du klagade öfver, hvad han har beslutat med dig?"

"Nu skall jag aldrig klaga mer," försäkrade Elisabeth. Hon tog den lilla papperslappen, och Christabel hoppades, att hon skulle draga nytta af den, ty hvad hon än tänkte i detta första ögonblick af lättad sorg, så visste Christabel nog, att hennes små sorger snart nog åter skulle förefalla henne lika odrägliga, som om hon aldrig haft att bära en ännu större.

Ingenting märkvärdigt inträffade emellertid, alla voro glada och lyckliga, men deras öfverståndna fruktan hade dock ett sådant inflytande på dem, att de voro lugna och uppförde sig väl både lördagen och söndagen, och miss Fosbrook hade aldrig haft så litet besvär med dem som nu.