Sida:Hemligheterna på Stokesley 1870.djvu/162

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

156

"Jag är glad, att den stackars Bessie är frikänd," tillade Susanna, "ehuru jag hela tiden visste, att det ej var hon."

"Jag visste nog att det var Harry!"

"Gjorde du det, Sam? Hvarför talade du ej om det då!" utropade Annie.

"Jag var ej riktigt säker derpå," genmälte Sam, "och jag ville ej sqvallra på honom. Jag tänkte, att han nog skulle tala om det sjelf, om han kunde skaffa pengarna tillbaka."

"Ja," sade Susanna, "han skulle ha gjort det, han trodde alltid att han skulle få en sovereign af öfverste Carey."

"Han talade så länge derom, tills han sjelf trodde det," sade Sam.

"Men hur kunde du gissa, att han tagit pengarna, Sam?" frågade miss Fosbrook. "Jag misstänkte honom också, men jag hade ej något bevis derpå, och derför ansåg jag mig icke berättigad, att anklaga honom."

"Jag vet inte. Jag såg att han och gossarne Greville hade haft något pojkstreck tillsammans, och att Harry fått betala fiolerna. De sade något derom åt mig, men jag kunde ej få riktigt reda derpå, ty de sprungo sin väg, men jag var säker på, att de hade gjort några dumheter och att de lemnat Harry i sticket."

"Frågade du honom derom?" sade Susanna.

"Hvad skulle det tjenat till? Man vet aldrig, hvar man har honom, ty han sväljer alltid ner hälften af sina ord, med att tillägga, "det vill säga", tills han slutligen ej sjelf vet, hvad han menar. Och dessutom var jag ej mycket angelägen om, att få veta det."

"Men jag kan dock inte begripa, hur du kunde låta den stackars Bessie blifva misstänkt, då du kände till så mycket om saken," sade Christabel.

"Ni trodde det ju ej om henne," sade Sam, "och icke heller någon annan, som jag sätter minsta värde på. Dessutom, om jag hade vetat och omtalat det,