"åtminstone var detta pappas åsigt. Den har varit en af de källor, ur hvilka han hemtat glädje och tröst. Nå väl, den tiden var han mycket förtjust i ett poem, som handlade om en ung flicka vid namn Christabel, hvilken var så god, att när olyckan nalkades henne, den ej kunde göra henne någon skada, och så gaf han sin lilla dotter detta namn."
"Ack, så vackert!" sade Elisabeth.
"Du behöfver ej afundas mig, mitt barn, ty både pappa och jag hafva blifvit utskrattade för mitt vackra namn, och jag tror ej, att han skulle gifvit mig ett så poetiskt namn, om han varit litet äldre."
"Är han ej mera — hvad kallar ni det — poetisk nu?"
"Jo, det är han verkligen," och när Christabel såg dessa allvarliga ögon blicka på henne så själfullt, kunde hon ej låta bli, att öppna sitt hjerta för den lilla flickan. "Han har ej mycken tid att läsa poesi, ty du vet ju, att han är läkare i en stor församling i London, full af fattiga och sjuka i bedröfligare omständigheter, än du kan föreställa dig. Han är tvungen, att ständigt göra besök der i trånga, qvafva gränder, och får aldrig se annat än sorg, bedröfvelse och de vedervärdigaste saker; men vet du, Bessie, han upptäcker alltid den ljusaste sidan af allt — han beundrar en menniskas tålamod, en annans vänlighet, ett litet barns kärlek till sin mor eller syster, och till följd deraf finner han sitt kall mindre tungt och smärtsamt, än han eljest skulle göra."
"Men är detta poesi? Jag tänkte, att poesi betydde vers."
"I vers uttrycker man bäst sina känslor för allt som är godt och vackert, men verser äro icke alltid poetiska, som till exempel de verser I nyss sjöngen om smörgåsar, ty du kan väl förstå, att i er önskan att få tjockt smör icke låg något så synnerligt poetiskt. Då tycker jag, att deras försakande af sina nöjen, för att kunna skänka den der fattiga qvinnan
