Sida:Hemligheterna på Stokesley 1870.djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

92

hon tänkte på, att hon bjudit till att göra sitt bästa, kände hon alla sina lemmar spritta af fröjd.

Man kan vara säker på, att huru svårt än ett arbete, som man ej tycker om, må förefalla en, medan det pågår, så finner man dock efter dess fullbordande, att lektimmarne äro dubbelt så roliga.




NIONDE KAPITLET.

Miss Fosbrook kom snart under fund med, hvad mrs Merrifield menade, då hon sade, att besöken på herrgården ej vore nyttiga för barnen. Ehuru Susanna tyckte om allt, som gjorde att de fingo kortare lexor och åstadkom någon omvexling, visste hon dock, att hon på herrgården måste iakttaga ett mycket städadt uppförande, och gjorde sig derför icke några synnerliga förhoppningar öfver det nöje, som väntade henne, men Elisabeth och Annie voro alldeles bortkollrade. De hade ständigt något nytt att undra öfver. De undrade, om de skulle äta middag i skolrummet eller i stället äta frukost hos mrs Greville; de undrade om mr Greville skulle tala med dem; de undrade om Fräulein Munsterthal skulle vara ovänlig; de undrade, om Ida ännu lekte med dockor, och de sågo ut, som om de förundrat sig öfver sig sjelfva, derför att de skulle gå bort i dag.

Ja, undrandet ville icke ens sluta, när lektionerna börjades, så att de voro i stor fara att få plikta, och när de ej hade något annat att undra öfver, undrade de om klockan ej snart vore tolf, och bemödade sig ej att tillbakahålla väldiga gäspningar. Bäst som Elisabeth satt och skref, utropade hon: "jag är tvungen att fråga något, miss Fosbrook? Få vi sätta på oss våra hvita klädningar?"