Hoppa till innehållet

Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Fruktlösa spaningar.

av två resande ensamma damer, befunnos alla i god ordning, och på månaden Fructidors 24:de dag passerade madame Déroulède och Anne Mie genom Paris’ norra port, en timme före solnedgången.

Deras stora resvagn förde dem ett stycke bortåt stora landsvägen norrut, där de skulle sammanträffa med lord Hastings och lord Anthony Dewhurst, två av Röda nejlikans mest pålitliga adjutanter, vilka skulle ledsaga dem ända fram till kusten och tillse att de välbehållna kommo ombord på den engelska jakten.

Så långt var allt gott och väl, och Déroulède tyckte sig ej ha någon orsak till ängslan. Hans viktigaste plikt gällde modern och Anne Mie, och den var nu fylld.

Men sedan hade man gamla Pétronelle.

Allt sedan hennes unga matmor fängslats och förts bort av de råa soldaterna, hade den ömsinta gamla själen varit alldeles utom sig av harm och grämelse, och hur Déroulède än ansträngde sin övertalningsförmåga, kunde han ej förmå henne att lämna Paris utan Juliette.

— Om mitt lilla lamm verkligen skall dö, sade hon under hjärtslitande snyftningar, så har jag intet skäl att leva. Låt de där uslingarna gärna ta mig med, om de vilja ha en orkeslös gammal gumma som jag … Men om de släppa ut min älskling ur fängelset igen, vad skall hon då ta sig till i denna rysliga stad utan mig? Hon och jag ha aldrig varit åtskilda, hon skulle inte veta, vart hon skulle ta vägen för att få tak över huvudet, och vem skulle laga hennes mat och stryka hennes spetshalsdukar, det skulle roa mig att veta!

Det dugde ej att söka rubba denna i all sin barnsliga dårskap beundransvärda tro. Ingen hade hjärta att säga den gamla kvinnan, att revolutionens glupska vidunder sällan lossade sitt grepp, när det fångat ett offer.

Allt vad Déroulède förmådde göra, var att följa Pétronelle tillbaka till den gamla bostaden uppe i vindskuporna, som Juliette lämnat, när hon flyttade över till hans hus, men som de aldrig sagt upp. Den beskedliga gumman tog nu åter sitt förnuft tillfånga och tröstade sig med den tanken, att hon skulle rusta allt på bästa sätt i ordning, tills den unga matmodern åter komme

146