Hoppa till innehållet

Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Angivelsen.

ursulinerklostrets fyra väggar. Och under dessa år hade hennes själ sugit sin näring ur en religion, vars huvudsakliga beståndsdelar voro fromma drömmerier och en flammande extas — ett slags helgad vidskepelse, som tilltalade känslan och som hennes förstånd aldrig skulle ha fördristat sig till att resa sig upp emot.

Ifrån att ha varit ett ovetande barn förvandlades hon till kvinna, när denna ed lämnat hennes läppar, och med sin starkt utvecklade pliktkänsla hade hon sedermera eggat sig själv till ständig hågkomst av det värv, som pålagts henne.

Att nu undandraga sig detta värv skulle för henne vara liktydigt med en svår dödssynd.

Hon hyste endast svävande föreställningar om de lärosatser, som hennes kyrka bjöd sina trogna. Skärselden var för henne ett begrepp, som innebar ett rent andligt tillstånd, av förbidan, oro och kval. Och hon förmådde ej frigöra sig från den uppfattningen, att hennes brors själ led, därför att hans död ännu var ohämnad.

Kyrkan hade ej kommit till hennes bistånd. Ordets förkunnare voro som flyktingar spridda åt alla håll i det av krig och fientliga invasioner hotade landet. Hon hade ingen, av vilken hon kunde få hjälp och tröst. Det inåtvända och tillbakadragna liv, som hon fört inom klostermurarna, tjänade endast till att hos henne stegra känslan av edens olösliga tvång.

Och ju mera påkostande det värv, under vars börda hon suckade, tycktes henne, desto tydligare och bestämdare konturer antog det. Hon var fullt och fast övertygad om, att Gud nu efter tio år ville visa henne sättet, varpå hon skulle kräva hämnd på sin broders baneman. Han hade fört henne till detta hus, låtit henne bli ett osett öronvittne till en del av samtalet mellan Blakeney och Déroulède — och detta just vid en tidpunkt, då blotta skuggbilden av en sammansvärjning mot republiken skulle föra de obevekliga följderna i släptåg: folkmassans skymford och förolämpningar, ett brådskande skenförhör och sedan giljotinen.

Hon försökte låta bli att hata Déroulède. Hon ville döma honom kallt och opartiskt — eller snarare draga honom inför Guds höga domstol och utkräva vedergällning för det dåd, han övade för

70