Sida:Hvem skall låta vekställa de domar som norska riksrätt fäller.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

12

hvilket land som helst och synnerligast i ett konstitutionelt, en riktig galenskap inför rättskänslan, en ostracism ännu i våra dagar.

Man finner häraf, huru angeläget det är, att statsmakterna i än högre grad än individer mot hvarandra iakttaga ett värdigt, lojalt och hederligt handlingssätt. Utan enighet och samdrägt lyckas ingenting här i verlden. Än mindre, om den ena statsmakten börjar undergräfva den andra. När den ena är åklagare och den andra åklagad, men också exekutor af domen, så föreskrifva sunda förnuftet, fosterlandskärleken, klokheten och rättskänslan, att den först nämde med så mycket större varsamhet utöfvar åtalsrätten och att den allra minst medelst denna rätt riktar grundskott emot den sist nämde. Och konungen, som enligt § 9 »lover og sværger, at ville regjere Kongeriget Norge i Overensstemmelse med dets Constitution og Love», kan omöjligen genom verkställande af »øjensynligen» grundlagsvidriga domar bryta emot denna konstitution och sjelf deltaga i undergräfvandet och tillintetgörandet af sin egen, honom af folket anförtrodda makt och väktareskap.

Ser man sedan på det första riksrättsmålet, den så kallade statsrådssaken från