Hoppa till innehållet

Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
54
RABULISTERNA

mycket från frihetstiden och Gustaf den tredjes dagar och uppmanade den begärligt lyssnande gossen att lägga det på minnet, »ty,» sade han, »du kan däraf en gång draga nytta». Så skedde ock; mer än en gång under sitt historiskt-politiska författarskap har Crusenstolpe begagnat sig af farfaderns berättelser, och han har tecknat honom själf under namnet Curt i Morianen. Crusenstolpes stora förkärlek för frihetstiden och 1720 års statsförfattning får säkerligen i icke ringa mån tillskrifvas farfaderns inflytande.

Crusenstolpe hade den förmånen att, då han tolf år gammal sändes till en pensionsanstalt i Stockholm, i amanuensen vid kungliga biblioteket, Carl Ödman, finna en lärare som lifligt intresserade honom för stilistiska öfningar. Denne uppmanade honom nämligen att på lediga stunder författa små romaner, och dessa försök utföllo så väl, att Ödman profeterade, att Sverige i Crusenstolpe skulle få en ny Lafontaine eller Spiess — den tidens mest uppburna romanförfattare. Sin stilistiska färdighet förvärfvade Crusenstolpe på så sätt tidigt, men mycket af hans romaneska väsende stammar väl också från för mycken romanläsning.

1811, sexton år gammal, blef han student i Lund och efter de förberedande examina kastade han sig med den energi, som alltid utmärkte honom, öfver sina juridiska studier och förde för öfrigt det lif, som passade en ung adelsman i hans ställning. Ty Crusenstolpe tillhörde den lilla skara af ungdomar, som hade råd att dispensera femhundra riksdaler riksgäld om året — en på den tiden ej obetydlig summa. Också bodde han i två rum och umgicks med gräddan af skånska högadeln; med omsorg har han i sin dagbok antecknat de brorskålar, hvarmed grefvar och baroner hedrade honom. Han dansade med deras systrar och kusiner — och huru han dansade: ingen öfverträffade honom i de djärfva piruetter som då voro på modet; han skref små sentimentala verser i deras stamböcker och svärmade för dem eldigt och dock oskuldsfullt, som det då ägnade och anstod en ung man. Den ena gången är det en Charlotte, för hvilken hans hjärta recommence à palpiter; en annan gång kan han anteckna att »mina nöjen under julen voro så obeskrifliga och min i rikt mått besvarade kärlek till Brita C. så utom alla gränser, att minnet däraf lefver lika länge med min varelse äfven utan uppteckning däraf».