Sida:Jakob.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

142

då inte slå kytnäfven i bordet och säga: du ljuger!? Hvarför kände han redan att han måste böja sig, deltaga i komedin och låtsa såsom om han trodde denne lögnare, som var så djärf och så stark? Hvarför hade han aldrig kraft att göra det som han ville?

Törres kom tillbaka, då han hade expedierat den besökande och sade liknöjdt:

— Hvad var det igen som vi talade om? Jo, du skulle ja gifta dig; ja, det är det enda förnuftiga, då man har egen handel.

Alla dessa uppmuntringar voro för mycket för Anton Jessen. Den hemliga tron på en talang, som ville bryta fram; och därjämte alt detta, som dref honom att öppna en egen fin butik, — hans önskningars mål — dref honom äfven till fröken Thorsen, omkring hvilken han var så van att svärma. Alt detta steg honom åt hufvudet; han uppsade sin plats hos Brandt, hyrde Christensens butik, gjorde inköp för affären och friade modigt till fröken Thorsen.

Hennes hjärta, som en kort tid helt och hållet hade tillhört Törres, började åter dela sig. Men emedan hennes gamla beundran för den nätta herr Jessen började lefva upp igen, reste sig därinvid en mörk skugga, som drog henne till sig, ett hängifvande utan motstånd, som hon kände på förhand, så snart han gaf en vink, han, som hade makten.

Men han störde henne icke, icke med en enda blick. Han förde henne till den andre; han jämnade deras väg, och då förlofningen hade kommit till stånd, föreföll han gladare och ifrigare än