Sida:Jakob.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
157

Han sjönk ihop i sin stol, och öfverläraren satt tyst och glömde sin cigarr. Det blef så stilla i huset; det hördes ej ett ljud från gatan, ej ett ljud från rummet med undantag af en och annan tung suck, som höjde sig mot det höga taket, därifrån gamla änglahufvuden stirrade på Kröger med förvånade ögon. —

Emellertid sysselsatte sig staden mycket med Anton Jessen och hans eleganta butik, hvars make aldrig hade blifvit sedd, mera lik en stor salong med angränsande kabinetter, där den unga frun och tvänne andra unga damer betjänade kunderna, medan herr Jessen gick af och an och gaf råd och anvisningar.

De utgjorde ett prydligt par och passade väl för hvarandra. Han var mörk och tillräckligt lång för att taga sig bra ut bredvid sin lilla blonda fru, hvars näpna figur i den svarta sidenklädningen tog sig synnerligen fördelaktigt ut i den starka belysningen och bland de dyrbara tygerna med sina bjärta färger. Hon rodnade lätt, och då hon slog upp ögonen, låg det någonting smekande i hennes blick.

Hon hade redan fått en viss vana vid att vårda honom och se till att han icke ansträngde sig, ty det tålte hon icke. Redan dagen efter bröllopet hade gamla fru Jessen fått en hög tanke om sin svärdotter, då hon fann henne fullklädd i rummen, medan stackars Anton, som icke var van vid stora tillställningar, låg i sängen med hufvudvärk och hafversoppa.

Hennes lugna ömhet gjorde honom lycklig, och hon var honom tacksam för att han icke