»Ah, guvernanten!» upprepade han; »för tusan, henne hade jag alldeles förgätit! Guvernanten!» och han mönstrade ånyo min klädsel. Ett par minuter derefter reste han sig upp; hans ansigte uttryckte smärta, när han försökte att gå.
»Jag kan inte ge er i uppdrag att hemta hjelp,» sade han, »men ni sjelf kan hjelpa mig, om ni vill vara så god.»
»Ack ja, mer än gerna, min herre!»
»Ni har väl inte något paraply, som jag kan begagna som käpp?»
»Nej.»
»Försök då att få tag i hästens tygel och led honom hit till mig. Ni är väl inte rädd?»
Jag skulle icke ha vågat nalkas hästen, om jag varit allena; men då jag nu fick denna tillsägelse, lydde jag genast utan att betänka mig. Jag lade min muff ifrån mig på stättan och gick fram till det ståtliga djuret; jag försökte att få tag i tygeln, men hästen var yster och tillät ej att jag kom dess hufvud för nära. Jag försökte gång på gång, men förgäfves, och fruktade oupphörligt att blifva trampad af hästhofvarna. Den resande stod en stund och åsåg mina fåfänga försök; slutligen började han skratta.
»Jag ser,» sade han, »att berget på inga vilkor vill komma till Mahomet; så att allt hvad ni kan göra är att hjelpa Mahomet gå till berget. Vill ni vara god och komma hit.»
Jag gick fram till honom.
»Ursäkta mig,» fortfor han, »nödvändigheten tvingar mig att begagna mig af er hjelp.» Han lade sin hand tungt uppå min skuldra, och stödjande sig på mig, haltade han fram till hästen. Sedan han väl en gång fått tag i betslet, blef han genast mästare öfver den och hoppade upp i sadeln; men muskelspelet i hans ansigte och de hopbitna läpparna visade att denna ansträngning kostade honom mycken smärta.
»Och nu,» sade han, »gif mig mitt ridspö; det ligger derborta under häcken.»
Jag sökte och fann det.
»Tack! och skynda er nu med brefvet till Hay och vänd tillbaka så fort ni kan.»
Han sporrade sin häst, som först ryckte till och stegrade sig och sedan satte af i galopp; hunden rusade upp
