Han gick mycket sakta genom korridoren, öppnade trappdörren med så litet buller som möjligt, sköt den igen efter sig, och den sista ljusskymten var försvunnen. Jag var lemnad i det fullkomligaste mörker. En ganska lång stund förflöt. Jag kände mig trött; jag frös, i trots af kappan, och dessutom var jag ej i stånd att inse någon orsak, hvarför jag skulle stanna här, då jag icke behöfde väcka någon. Jag stod just i begrepp att äfventyra mr Rochesters onåd genom öfverträdandet af hans befallning, då ljuset åter dunkelt skimrade i korridoren och jag hörde stegen af hans fötter på mattan.
»Jag hoppas det är han», tänkte jag, »och ingenting värre.»
Han trädde in i rummet blek och dyster.
»Jag har funnit det alldeles som jag trodde», sade han, i det han nedsatte ljuset på kommoden.
»Hur var det då?»
Han svarade icke, utan stod med korslagda armar, stirrande emot golfvet. Efter ett par minuters tystnad frågade han i en helt besynnerlig ton:
»Jag har alldeles glömt om ni sade att ni såg något, då ni öppnade er kammardörr?»
»Nej, sir; jag såg endast ljuset på mattan.»
»Men ni hörde ett besynnerligt skratt? Ni har hört det skrattet förut, kan jag tänka, eller någonting som liknade det?»
»Ja, sir; det är en qvinna, som syr här, vid namn Grace Poole — hon skrattar på det sättet. Hon är en högst besynnerlig person.»
»Just så, ja. Grace Poole — ni har gissat det. Hon är, som ni säger, besynnerlig — högst besynnerlig. Nå, nå, jag skall tänka närmare på den saken. Emellertid är jag glad att ni är den enda person, utom jag sjelf, som känner till de närmare omständigheterna af nattens tilldragelse. Ni är inte den som pratar i vädret: säg ingenting om det. Jag vill sjelf göra reda för det här (han pekade på bädden), och gå nu tillbaka till ert rum. Jag kan ganska väl den öfriga delen af natten sofva på soffan i biblioteket. Klockan är nära fyra; — inom två timmar är tjenstfolket i rörelse.»
