»Hon har nog en säker hand, kan jag tänka», sade hjelphustrun.
»Ja — hon förstår nog, minsann, hvad hon har att göra — ingen kan i det fallet vara bättre», svarade Lea betydelsefullt; »och det är inte hvem som helst som skulle kunna fylla hennes plats — nej, inte för alla de pengar hon erhåller.»
»Nej, nej, det är det nog inte!» var svaret. »Jag undrar just om herrn —»
Qvinnan ämnade fortsätta; men Lea vände sig om i detsamma och fick se mig samt gaf i ögonblicket sin kamrat en vink att tystna.
»Känner hon inte till’et?» hörde jag qvinnan hviska.
Lea skakade nekande på hufvudet och samtalet afbröts. Allt hvad jag deraf inhemtat sträckte sig derhän, att jag visste att det fanns en hemlighet på Thornfield, och att jag afsigtligen var utestängd från delaktighet deruti.
Torsdagen kom, och allt arbete hade blifvit fullbordadt den föregående aftonen; mattor voro utbredda på golfven, sängomhängen voro uppsatta i rika festoner, snöhvita täcken paraderade på sängarna; äfven toilettbord voro arrangerade, möblerna bonade och blommor satta i vaserna; med ett ord, både sängkamrarna och salongerna sågo så glada, ljusa och trefliga ut, som menniskohänder någonsin kunde göra dem. Äfven förstugan var skurad, och den stora, skulpterade klockan, så väl som trappstegen och ledstängerna, voro polerade, så att de skeno som glas. I matsalen skimrade skänkbordet af silfver, och i salongen och sängkammaren spredo utländska blomsterväxter en angenäm vällukt.
Aftonen inträdde. Mrs Fairfax tog på sig sin bästa svarta sidenklädning, sina handskar och sitt guldur; ty det tillhörde henne att mottaga gästerna — att föra damerna till deras rum o. s. v. Adèle ville äfven bli klädd, ehuru jag för min del ansåg henne ha ganska ringa utsigter att bli införd i sällskapet, denna dag åtminstone. För att emellertid göra henne ett nöje, lät jag Sofi styra ut henne i en af hennes korta och vida musslinsklädningar. För egen del behöfde jag icke göra någon ändring i min klädsel; jag skulle säkerligen icke bli uppmanad att lemna min
