Sida:Jane Eyre (sv).djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
231
jane eyre.

men dock ej rent engelsk; hans ålder kunde ungefär vara densamma som mr Rochesters — mellan trettio och fyrtio år; hans hy var utomordentlig blek; för öfrigt var han en man af ganska fördelaktigt yttre, särdeles vid första påseendet. Vid närmare undersökning upptäckte man i hans ansigte nog mycket som misshagade, eller, snarare, som icke behagade. Hans drag voro regelbundna, men alltför slappa; hans ögon voro stora och väl formade, men det lif, som såg ut derigenom, var ett tomt, tanklöst lif — åtminstone föreföll det mig så.

Ljudet af klockan, som manade till omklädnad för middagen, skingrade nu sällskapet. Jag återsåg honom ej förr än efter middagen, och han tycktes då känna sig fullkomligt hemmastadd. Men hans utseende föll mig ännu mindre i smaken än förut: det öfverraskade mig såsom på en gång oroligt och utan lif. Hans öga sväfvade omkring, men utan någon mening med detta kringirrande, och detta gaf honom ett så besynnerligt utseende, att jag ej påminde mig någonsin ha sett någon likhet dermed. För att ega ett så vackert och fördelaktigt yttre, misshagade han mig utomordentligt: hans finhylta, ovala anlete saknade uttrycket af kraft, hans örnnäsa fattades djerfhet, och hans körsbärsröda mun felades manligt allvar; hans låga, glatta panna förrådde ingen tanke, och det stela, bruna ögat var utan eld.

Under det jag satt i min vanliga vrå och betraktade honom vid ljuset af de på kaminfrisen stående kandelabrerna, hvilka bestrålade honom med sitt fulla sken — ty han hade tagit plats i en länstol, som han hade dragit nära intill elden, och i hvilken han satt skälfvande, som om han lidit af köld — jemförde jag honom med mr Rochester; och jag tänkte — vare det sagdt med all aktning — att kontrasten ej kunde vara större mellan en tam och hvitglänsande gås och en djerf, vild falk: mellan ett fromt, menlöst får och dess vaktare, den ruggiga, skarpögda hunden.

Han hade talat om mr Rochester som om en gammal vän. En besynnerlig vänskap måste det i sanning varit: en särdeles ypperlig illustration af det gamla ordspråket »les extrêmes se touchents (ytterligheterna mötas).

Två eller tre af herrarne sutto bredvid honom, och afbrutna meningar af deras samtal nådde allt emellanåt tvärsöfver rummet mitt öra. I början kunde jag dock endast