»Hon har samtyckt, hon har gifvit mig sitt ord derpå.»
»Men ni kan inte komma upp dit; det fins ju ingen väg till månen, ingen annan än genom luften, och hvarken ni eller hon kan flyga.»
»Se på det der fältet, Adèle!» sade han. Vi hade nu kommit utanför Thornfields grindar och rullade fram på den jemna vägen till Millcote. Den förflutna nattens regn hade bortsköljt allt dam, och de låga häckarna och höga löfträden sågo nu dubbelt så gröna och frodiga ut som förut.
»På detta fält, Adèle, vandrade jag sent en afton, för omkring fjorton dagar sedan — samma dag du hjelpte mig att refsa ihop hövålmar på de små gräsmattorna i fruktträdgården. Sedan jag tröttnat på detta arbete, gick jag framåt vägen, och satte mig ned på en stätta för att hvila. Derpå tog jag fram en liten bok och en blyertspenna, och började skrifva om en olycka, som händt mig för lång tid sedan, jemte den förhoppning jag egde om att lyckligare dagar skulle komma. Jag var just som bäst i farten med att skrifva, fast det redan var temligen skumt, då någonting plötsligt kom framåt vägen och stannade på två alnars afstånd ifrån mig. Jag betraktade det. Det var ett litet, litet ting, med en slöja af spindelväf på hufvudet. Jag vinkade åt den lilla att hon skulle komma närmare, och hon stod snart framför mig, knapt så hög att hon nådde upp till mina knän. Jag talade inte ett ord till henne, och inte ett ord sade hon till mig; men jag läste i hennes ögon, och hon läste i mina, och genom vårt tysta samtal upplystes jag om hvad jag nu berättar:
»Hon var en fée, sade hon, ’och hade kommit från elfvornas land; hon vore kommen i afsigt att göra mig lycklig; men för att kunna bli det, skulle jag öfvergifva denna hvardagsverlden och följa med henne till något ensligt ställe — såsom månen till exempel’ — med detsamma nickade hon åt månskifvan, som just steg upp öfver Hayhill, hvarpå hon började tala om alabaster-hålan och silfverdalen, der vi skola lefva tillsammans. Jag svarade, att jag med nöje skulle följa med henne, men anmärkte, liksom du, att jag inte hade några vingar att flyga med.
»’Åh’, svarade féen, ’det har ingenting att betyda. Här är en talisman, som skall undanrödja alla svårigheter’; med
