lustar! Hvilka förfärliga qval måste jag inte uthärda för denna qvinnas skull! En äkta dotter af en skändlig mor, lät Bertha Mason mig genomgå alla de afskyvärda och förnedrande qval, som måste vänta en man som är fastkedjad vid en maka, hvilken på en gång är hemfallen åt liderlighetens och dryckenskapens last.
»Min bror hade emellertid dött, och efter fyra års förlopp afled äfven min far. Jag var nu mer än tillräckligt rik — men dock fattigare än den uslaste tiggare: en i allra högsta grad låg, oren och förderfvad varelse var förenad med mig och ansågs både af lagen och i sällskapslifvet såsom en del af mitt eget jag. Och jag kunde inte på något lagligt sätt befria mig ifrån henne; ty läkarne hade nu upptäckt att min hustru var vansinnig — hennes utsväfningar hade i förtid utvecklat de inneboende fröen till galenskap. Jane, du uthärdar inte längre min berättelse. Jag märker att du mår illa deraf; vill du att jag ska uppskjuta det öfriga till en annan dag?»
»Nej, sir, berätta till slut: jag ömkar er — och det af mitt innersta hjerta.»
»I visst folks mun är medömkan en skymf, hvilken man har rättighet att kasta tillbaka i ansigtet på den som uttalat den; men det är ett slags medömkan som kalla och egoistiska hjertan känna: det är en falsk, sjelfvisk smärta vid åhörandet af andras olyckor, förenad med ett dumt förakt för den som utstått dem. Men sådan är inte den känsla du hyser, Jane; sådan är inte den känsla som i detta ögonblick strålar i ditt ansigte — hvaraf dina ögon öfverströmma — hvaraf ditt hjerta våldsamt häfves och din hand darrar i min. Ditt medlidande, min älskling, är kärlekens lidande moder: dess ångest är den födselsmärta hvarur denna gudomliga passion framgår. Jag mottager den, Jane; låt äfven du dottern få fritt tillträde — mina armar stå öppna för att mottaga henne.»
»Fortfar, sir! hvad gjorde ni, då ni fann att hon var vansinnig?»
»Jane — jag var nära förtviflans brant: en återstod af aktning för mig sjelf var allt som skilde mig ifrån afgrunden. I verldens ögon var jag otvifvelaktigt höljd med vanära; men jag ville dock stå ren inför mig sjelf. Jag beslöt derföre att åtminstone undvika att komma i någon
