Jag skulle gerna velat fråga henne, hvem det var som ville tala vid mig; jag skulle gerna önskat veta, om mrs Reed var der nere, men Bessie var redan borta och hade stängt barnkammardörren efter mig. Jag gick långsamt ned för trappan. Jag hade icke på nära tre månader blifvit kallad till mrs Reed, och sedan jag nu så länge varit förvist till barnkammaren, hade rummen i nedre våningen för mig blifvit fruktansvärda regioner, hvilka jag bäfvade för att beträda,
Jag stod nu i den tomma förstugan. Framför mig var dörren till salen, och jag stannade rädd och darrande. Till hvilken liten feg och eländig stackare hade icke en af orättvis bestraffning förorsakad fruktan gjort mig! Jag vågade hvarken gå tillbaka till barnkammaren eller gå framåt till salen. Tio minuter stod jag så i orolig tvekan. En häftig ringning på salsklockan gjorde mig beslutsam; jag måste stiga in.
»Hvem kan väl vilja tala vid mig?» frågade jag mig sjelf, då jag med båda händerna vred om det hårda dörrlåset, som för en eller två sekunder motstod mina bemödanden. »Hvem skall jag träffa mer än tant Reed der inne? en karl eller ett fruntimmer?»
Jag vred om låset, öppnade dörren, gick fram i rummet, gjorde en djup nigning och såg derpå upp mot — en svart pelare! — så åtminstone föreföll mig den långa, magra, svartklädda gestalt, som stod der stel och rak på golfvet: det fula ansigtet liknade en skulpterad mask och utgjorde liksom kapitälen på pelaren.
Mrs Reed hade sin vanliga plats nära spiseln; hon vinkade mig att komma närmare. Jag gjorde så, och hon förestälde mig för den förstenade främlingen med dessa ord:
»Det är den här lilla flickan, om hvilken jag talade med er.»
Han, ty det var en karl, vände sig långsamt emot mig och sedan han en stund mönstrat mig med två små spejande grå ögon, som plirade under ett par buskiga ögonbryn, sade han högtidligt och med låg röst:
»Hon är liten till växten; hur gammal är hon?»
»Tio år.»
