Sida:Jane Eyre (sv).djvu/493

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
219
jane eyre.

hvarefter vi alla tre betraktade honom. Ej ett spår af sinnesrörelse syntes på hans ansigte.

»Partiet måste blifvit hastigt uppgjordt», yttrade Diana, »de kunna inte ha känt hvarandra länge.»

»Endast två månader. De råkades första gången i höstas, på grefskapets bal i S—; men då, såsom i detta fall, inga hinder möta och partiet är i alla hänseenden önskvärdt, så äro uppskof onödiga, och de skola gifta sig så snart den gård, Sir Frederic anslagit åt dem, blir i ordning.»

Första gången jag efter detta meddelande befann mig allena med S:t John, kände jag mig frestad att fråga, om nyssnämnda tilldragelse bedröfvade honom; men han tycktes så litet behöfva något medlidande, att jag, långt ifrån att erbjuda honom något dylikt, snarare skämdes för hvad jag redan vågat i denna sak. Dessutom hade jag kommit ur vanan att tala med honom: han hade återtagit sitt förra förbehållsamma sätt, och min öppenhet afkyldes deraf betydligt. Han hade ej hållit sitt löfte att behandla mig lika med systrarna och iakttog ständigt små, men obehagliga åtskilnader, hvilka på intet vis uppmuntrade mig till förtrolighet. Kort sagdt, ehuru jag var hans erkända slägting och lefde under samma tak med honom, så märkte jag att afståndet mellan oss var större, än då han i mig såg blott skolmästarinnan. När jag besinnade det förtroliga förhållande, som egt rum oss emellan, kunde jag ej förklara hans nuvarande stela väsende.

Under sådana omständigheter kände jag mig litet förvånad, då han helt plötsligt vände sig till mig, under det han satt vid sitt arbetsbord, och utbrast:

»Ni ser, Jane, striden är utkämpad och segern vunnen.»

Något öfverraskad öfver att blifva så utan omsvep tilltalad, kom jag mig ej genast för att svara, men efter ett ögonblicks besinning yttrade jag: »Men är ni väl säker på att inte vara i samma belägenhet som den segervinnare, hvilken måste utropa: ’ännu en sådan seger till, och jag är förlorad!’»

»Det tror jag inte, och om äfven så skulle vara, har det ingenting att betyda, ty jag kommer aldrig mera att kämpa en sådan strid. Den jag nu bestått har varit