och hugsvala min; ty så visst som jag lefver, var det din stämma, som uttalade dessa ord!»
Det var just måndagsqvällen — nära midnatten — som jag hade hört den hemlighetsfulla kallelsen; och dessa voro just de ord som jag svarade derpå. Jag åhörde mr Rochesters berättelse, men sökte icke att gifva någon förklaring deröfver. Det sällsamma sammanträffandet föreföll mig alltför hemskt och oförklarligt för att lämpa sig till ämne för meddelande. Om jag berättade hvad som händt mig, skulle min berättelse nödvändigt komma att göra ett djupt intryck på min åhörares själ; och denna var redan förut alltför mycket fallen för dysterhet, för att man borde uppkalla det öfvernaturliga att deröfver kasta en ännu djupare skugga; jag behöll derföre allt detta för mig sjelf och öfvervägde det i mitt hjerta.
»Nu kan du inte undra», fortfor mr Rochester, »att jag, då du i går afton så oförmodadt stod vid min sida, hade svårt för att tro att du var något annat än en tom stämma eller en uppenbarelse; någonting som snart skulle förstummas och försvinna, liksom den nattliga stämman och ekot hade försvunnit. Nu deremot vet jag att det är annorlunda och tackar Gud derför af allt mitt hjerta.»
Han lyfte mig ned ur sitt knä, steg upp, aftog vördnadsfullt sin hatt, böjde sitt hufvud mot jorden och stod en stund försänkt i djup andakt. Endast de sista orden af sin bön uttalade han med hög röst:
»Jag tackar min Skapare, att han midt under sin straffande rättvisa inte har förgätit sin barmhertighet. O, min Förlossare, gif mig kraft att hädanefter föra ett bättre och renare lif än hittills!»
Han framsträckte derefter sin hand, att jag skulle leda honom. Jag fattade denna kära hand, tryckte den ett ögonblick till mina läppar och lade den sedan på min axel; och som jag var betydligt kortare än han, tjenade jag honom sålunda på en gång till stöd och ledning. Vi togo derpå vägen hem genom skogen.
